Ett lånat barns tankar en gång

Ja, jag var utlånad. Jag var inte deras, därför kunde dom göra som dom ville, dom hade inga blodsband till mig, därför hade jag inget att sätta emot. Jag var helt utlämnad i deras händer.

Man behöver inte bry sig om ett barns känslor, som inte är ens eget.....som man bara lånat för pengarnas skull, ett barn som ger ett extra tillskott till kassan. Det varade i nästan 10 år....

Det lärde mig att inte lita på nån människa, dessa 10 år. Det lärde mig ingenting om socialt umgänge, hur man kan fungera som en normal människa, det har jag fått lära mig i vuxenlivet...tror jag, jag är inte helt säker ännu.

Men tankarna då, på den tiden:

Jag vågar inte säga nej! Vad skulle då hända? Ingen tror mig ändå

Skam!

Nej, bättre att tiga

Men jag vill inte ha det så här!

Eller är det så här det ska vara?

Är det mig det är fel på som inte vill?

Jag hade berättat för en enda människa, men hon lyssnade på DOM istället, som förnekar!

Hon var den enda som kunde hjälpa........

Och jag gav upp

Del två.

Jag kan inte påminna mig att vi pratade, jag menar PRATADE, om allt som ett barn behöver få veta, få vara delaktig i. Jag kommer inte ihåg att jag nånsin fick en kram, men jag kommer ihåg hur rädd jag blev när jag fick min första mens, jag visste ju inte vad det var! Jag kommer ihåg slagen med bältet och mattpiskaren, hånen, de kalla orden. Jag kommer ihåg hur det pillades och fingrades på nätterna, jag kommer ihåg hur rädd jag var att om jag sa nåt så fick jag flytta igen. Jag kommer ihåg hur det varje vecka i början av tonåren skulle kontrolleras hur mycket mina bröst hade växt, både av herr A och de manliga släktingarna, hur dom tog fast mig, klämde på dom och skrattade åt sina skämt sinsemellan.
Jag kommer ihåg att "Du duger inte" inte ens när jag skulle sopa golvet för då höll jag sopen fel, när jag skulle skura golvet, ner på knä med rotborste, skurhink och trasa och herr A stående bakom, bara för att tala om för mig att jag hade missat en fläck: "Gör om det från början!"

Aldrig vågade jag ifrågasätta, aldrig säga min mening.

"Du säger aldrig nåt, du bara tiger!" Nä, jag sa aldrig nåt, jag bara teg.

Konstigt nog så känns det som om jag NÄSTAN har förlåtit honom men hur kunde HON tillåta att ett främmande barn skulle dela säng med hennes man? Hon visste hela tiden vad som pågick och hon lät det ske. DET har jag svårt att förlåta
Min barndomshistoria i korta drag. Många har frågat varför jag inte tagit fosterbarn. Nej, för jag vet inte hur man gör rätt, jag vet bara hur man gör fel..

Varför är du så tyst, UNGE??? Del 1

Det blev bestämt så, att det var dit jag skulle flytta. Tänk, dom hade lekstuga, en lekstuga med två rum, flaggstång på taket och en liten veranda, ljuvligt vårgrön med vita knutar.Aldrig hade jag sett en så fin lekstuga och den skulle bli min, bara min! Åsså hade dom TV! Det hade inte vi..Vi, det var min förra fosterfamilj men mamman och pappan där, skulle skiljas så jag kunde inte bo kvar. Länge trodde jag att jag måste flytta för att jag inte tyckte om hennes köttbullar, så kan det bli när man försöker skydda barnen från verkligheten. Vi, det var också min farmor och farfar, min älskade farmor, hon hade gärna tagit hand om mig men dom ansågs för gamla. HENNES köttbullar tyckte jag minsann om *L*

Dagen F kom, F som i flytt. Min farbror Allan körde och farmor Emma följde med, det gjorde ont i magen, trots lekstugan. Det var ju så långt bort, 11 mil till mina närmaste och jag skulle precis fylla 10 år.

Frun i huset var ensam hemma, mannen jobbade borta under veckorna men kom hem onsdagar och lördagar. På den tiden jobbade man och gick i skolan på lördagarna, så var det. Jag lämnades till en fullkomlig främling, nog hade jag velat gå ut och titta i lekstugan men jag tordes inte fråga. TV:n däremot fick jag titta på, det var nåt med nån som hette Dag Hammarsköld, han var visst känd men hade dött i en flygolycka. Främlingen, fru A satte mig framför TV:n, sen gick hon in i ett annat rum och satte sig vid sin symaskin, inga ord yttrades. Om jag var välkommen? Nä, det kändes inte så men det gav lite extra i kassan fick jag veta. Det var min första kväll hos herr och fru A.

Jag fick ett eget rum! Kan ni tänka er? Men samtidigt var det lite skrämmande för jag hade alltid fått sova med två vuxna tidigare och nu hade jag eget rum och fru A sov i andra delen av huset, långt borta.Jag var ensam och längtade efter mina nära, min farmor och min pappa, min syster som hade flyttat före mig. Så kom onsdagen och mitt egna rum var inte mitt egna rum längre. Nej, jag skulle dela min säng med en annan främling, herr A..Det var alltså meningen att han och jag skulle dela säng när han var hemma! Jag trodde att par som var gifta delade säng men jag måste ha trott fel?! Å inte tordes jag säga nåt, jag var ju bara en främling i deras hem,ett barn, jag var där därför att ingen annan ville ha mig, för visst var det väl så?? Dom skulle vara min trygghet, trygghet ifrågasätter man inte då kan den försvinna.