Varför är du så tyst, UNGE???
Del två.
Jag kan inte påminna mig att vi pratade, jag menar PRATADE, om allt som ett barn behöver få veta, få vara delaktig i. Jag kommer inte ihåg att jag nånsin fick en kram, men jag kommer ihåg hur rädd jag blev när jag fick min första mens, jag visste ju inte vad det var! Jag kommer ihåg slagen med bältet och mattpiskaren, hånen, de kalla orden. Jag kommer ihåg hur det pillades och fingrades på nätterna, jag kommer ihåg hur rädd jag var att om jag sa nåt så fick jag flytta igen. Jag kommer ihåg hur det varje vecka i början av tonåren skulle kontrolleras hur mycket mina bröst hade växt, både av herr A och de manliga släktingarna, hur dom tog fast mig, klämde på dom och skrattade åt sina skämt sinsemellan.
Jag kommer ihåg att "Du duger inte" inte ens när jag skulle sopa golvet för då höll jag sopen fel, när jag skulle skura golvet, ner på knä med rotborste, skurhink och trasa och herr A stående bakom, bara för att tala om för mig att jag hade missat en fläck: "Gör om det från början!"
Aldrig vågade jag ifrågasätta, aldrig säga min mening.
"Du säger aldrig nåt, du bara tiger!" Nä, jag sa aldrig nåt, jag bara teg.
Samma dag jag tog studenten flyttade jag, allt jag ägde packade jag ner i en väska dagen innan.Konstigt nog så känns det som om jag NÄSTAN har förlåtit honom men hur kunde HON tillåta att ett främmande barn skulle dela säng med hennes man? Hon visste hela tiden vad som pågick och hon lät det ske. DET har jag svårt att förlåta
Min barndomshistoria i korta drag. Många har frågat varför jag inte tagit fosterbarn. Nej, för jag vet inte hur man gör rätt, jag vet bara hur man gör fel..
Starkt av dig att vilja dela med dig av det jobbiga
du varit med om. STOR KRAM IGEN!!
Du kan skriva!!
SKRIV!
Håller med Sigrid
Tusen o åter kramar Mia, jag sitter här nu med tårar på mina kinder o gåshud :( Det finns inga ord..Håller med ovanstående! Skriv för det kan Du.
//Kramar Helen
Så grymt, det var självupplevt alltså,
sitter och funderar hur man går vidare
efter såna traumatiska upplevelser....Kramar Carina
Carina: Det går, därför att det MÅSTE gå. Dessutom har jag sen länge kontakt med min mamma och min älskade lillebror, världens bästa bror och världens bästa svägerska. Det har hjälpt mycket...*L*
Åhhh,ryser i hela kroppen och är tårögd!
Vill bara skicka en kram till dig,en sådan upplevelse skulle inget barn behöva uppleva.
Starkt av dig att skriva om det,förstår att det kanske hjälper?
Kram Jenny
Ojoj, vilken sorglig barndom du fick! Stark har du blivit av erfarenheterna förstår jag, men du har haft mycket tungt att bearbeta.
Skickar en stor kram till dig och hoppas som du att ingen längre ska behöva fara illa i fosterhem!
Tänk, jag har inte tidigare insett att solen lyser rakt in i mitt sovrum hela eftermiddagen och gör datoranvändnigen till en väldigt varm upplevelse, "ler". Dax att skaffa tjocka höstgardiner kanske?
Ha en riktigt skön helg, jag har saknat dig/Kram
Greetings from Arlington, Texas! Nice site!
Jag tappar andan Mia...
Lovely site keep it i will be back that you.
Oj, vilken hemsk erfarenhet. Dubbelt straffad :-(
Du är bäst Mia!! Tack för att jag fick ta del av din berättelse, jag misstänker att du besparat oss de hemskaste delarna, det brukar vara så.
Stoooooor kram på dig!!!
